Eftersom jag och Martin (okej -mest jag) inte bara ville vindsurfa när vi var på Öland bestämde vi oss för att gå på en guidad natt-tur nära det öländska forskningscentret Porten Till Alvaret.
Förhoppningen var att vi skulle få se fladdermöss.
Porten till Alvaret. Solen går ner.
Efter en kort presentation av vår biolog Jon (som när han inte guidar turister sorterar flugor) fick vi åka i karavan mot den skogsdunge där fladdermössen skulle uppehålla sig.
Det börjar bli rejält mörkt och svårt att ta riktigt bra bilder.
I Sverige finns det hela 18 olika fladdermusarter, och under vår nattvandring lyckades vi skymta tre olika sorter. Alla tre i olika miljöer. Fladdermöss använder sig av ultraljud när de söker av omgivningen efter insekter. Med hjälp av en ultraljudsdetektor som fångar upp ultraljudet, kunde vår guide Jon lyssna sig vilken art vi såg skymtar av mot himlen, då alla fladdermöss har olika ljud.
Vi bland annat fick veta att dvärgfladdermusen ofta håller till nära skogsbryn och gläntor, medan den stora fladdermusen håller till på en högre höjd över öppna åkrar.Fladdermusen är fridlyst.
Honan parar sig på hösten, men spar sperman till våren då hon befruktar sig. Fladdermushonan får bara en unge som hon dessutom bara tar hand om i tre veckor innan den ska klara sig själv. Därför är det många fladdermusungar som dör.
Vi travade vidare bort till en vattenreservoar.
Över stilla vattenytor brukar nämligen vattenfladdermusen hålla till. Den har också ett rätt speciellt kluckande ljud som fångas upp av detektorn.
Mycket riktigt. Där är en.
Okej, den var svår att fota. De flyger inte sådär lagom fotogeniskt fort där i mörkret.
3 000 till 6 000 insekter måste en fladdermus få i sig varje natt.
Doppar tårna.
På vägen till vattenreservoaren hade vår guide ställt ut fällor med mat. I det här fallet spannmål i form av havre.
På tillbakavägen skulle vi se efter vad som eventuellt kunnat fasta i en sån.
Första fällan. Tom. Men nästa…
…Sniglar är inte så intressanta. Men vad är det där till höger?
En skogsmus!
Som inte verkade särskilt rädd, mer nyfiken, och Jon berättade att en del möss verkar ha lärt sig att det delas ut mat i fällorna och att de får stå i rampljuset en stund, men att de sedan släpps fria.
Mus nummer två -eller sorken -var inte lika van att bli uttittad.
Huh?
Den ville ut till varje pris. Eventuella veck i påsen kunde vara utvägar.
Till sist släpps den ut.
Vi fortsätter gå i skymmningen.
Men! Vänta, vad är det som hoppar där?
En groda! Det blir genast diskussion bland de i gruppen som anser sig kunniga på groddjur, vilken sorts groda det är.
Hur artbestämmer man då en groda? Enkelt -såklart. Man lägger benen på ryggen. Bokstavligen.
Arm… benen uppåt sträck!
Räcker benen till huvudet? Ja, då är det den sorten. Når de inte huvudet, ja då är den den andra sorten.
Vi lämnar grodan och avslutade kvällen med kvicksilverlampa mot ett vitt lakan.
Man vet inte varför insekter söker sig mot UV-ljus. Men det är ett enkelt knep om man nattetid vill bestämma vilka arter som finns inom ett visst område. Vi människor förstör ögonen om vi tittar för länge mot en lampa med ultraviolett ljus.
Bålgetingar.
När en hona i ett bålgetingsbo dör, kan bålgetingarna färdas långa sträckor, irra planlöst och bli riktigt irriterande för oss människor. Just för att de stackars bålgetingarna inte vet vad de ska göra eller ta vägen.
En ganska så stor stor nattfjäril. Säkert mer än fyra centimeter bred.
