Jag önskar det slutade regna och började snöa istället. Det är finare.

Jag önskar jag kunde äta hur mycket jag ville utan att bli tjock.

Jag önskar luften var ren.
Önskar det inte fanns några bilar.

Att jag hade en flygande matta

Önskar att jag klarade den förb****de kemitentan idag och att jag slipper göra den, om igen. Jag orkar inte.

Jag önskar Martin vore här.

Att farmor har det bra.

Fast mest önskar jag bara att jag bara kunde få vara. Att jag slapp.

Ett tag.

__________________________________________

I wish the rain could switch into snowflakes. Snowflakes are more beautiful.

I wish I could eat whatever I want without being fat.

I wish the air would be clean from pollution.
And that there where no cars.

That I had a flying carpet.

I wish I passed the horrible exam in chemistry today and that I don’t have to re-write it. I won’t manage.

I wish Martin was here.

That my grandmother is well.

But… mostly I wish I could just be. To not have to.

For a while.

Vi spelar spel, och Martin försöker sig på ordspråk;

”Liten stjälk blir ofta stort rep?”

Jag har en sån lust att blogga något välskrivet och intressant. Men det vill sig inte. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det får bli några bilder på blommor som jag och Martin tagit med nytt macro-objektiv istället.

I´m so in a mood for to blog about something interesting and well-written. But I’m suffering from writer’s cramp right now. I’ll show you some new pictures instead, taken with Martins new macro lens .

…My favorite

Two by Martin

Also a favorite

All photos was taken at my university at the garden-lab.

Ibland är det för sent för att laga mat när man kommer hem från träningen. Men man är lite hungrig ändå.

Då tar man:

• 1/2 banan ( okej, vi använder alltid en hel -varför lämna en halv banan?)
• 2 tsk krossat linfrö. Och ja, inte heller här följer jag receptet slaviskt. Hade inget krossat linfrö hemma just. Får bli hela linfrön.

• Ett granatäpple (ca 2 dl kärnor)
• 1/2 dl blåbär

Ner i mixern…

Och på med

• 1 dl (soja) mjölk

Mixa.

Drick. Eller förstod ni det själva?

Eftersom jag och Martin (okej -mest jag) inte bara ville vindsurfa när vi var på Öland bestämde vi oss för att gå på en guidad natt-tur nära det öländska forskningscentret Porten Till Alvaret.

Förhoppningen var att vi skulle få se fladdermöss.

Porten till Alvaret. Solen går ner.

Efter en kort presentation av vår biolog Jon (som när han inte guidar turister sorterar flugor) fick vi åka i karavan mot den skogsdunge där fladdermössen skulle uppehålla sig.

Det börjar bli rejält mörkt och svårt att ta riktigt bra bilder.

I Sverige finns det hela 18 olika fladdermusarter, och under vår nattvandring lyckades vi skymta tre olika sorter. Alla tre i olika miljöer. Fladdermöss använder sig av ultraljud när de söker av omgivningen efter insekter. Med hjälp av en ultraljudsdetektor som fångar upp ultraljudet, kunde vår guide Jon lyssna sig vilken art vi såg skymtar av mot himlen, då alla fladdermöss har olika ljud.

Vi bland annat fick veta att dvärgfladdermusen ofta håller till nära skogsbryn och gläntor, medan den stora fladdermusen håller till på en högre höjd över öppna åkrar.Fladdermusen är fridlyst.

Honan parar sig på hösten, men spar sperman till våren då hon befruktar sig. Fladdermushonan får bara en unge som hon dessutom bara tar hand om i tre veckor innan den ska klara sig själv. Därför är det många fladdermusungar som dör.

Vi travade vidare bort till en vattenreservoar.

Över stilla vattenytor brukar nämligen vattenfladdermusen hålla till. Den har också ett rätt speciellt kluckande ljud som fångas upp av detektorn.

Mycket riktigt. Där är en.

Okej, den var svår att fota. De flyger inte sådär lagom fotogeniskt fort där i mörkret.

3 000 till 6 000 insekter måste en fladdermus få i sig varje natt.

Doppar tårna.

På vägen till vattenreservoaren hade vår guide ställt ut fällor med mat. I det här fallet spannmål i form av havre.
På tillbakavägen skulle vi se efter vad som eventuellt kunnat fasta i en sån.

Första fällan. Tom. Men nästa…

…Sniglar är inte så intressanta. Men vad är det där till höger?

En skogsmus!

Som inte verkade särskilt rädd, mer nyfiken, och Jon berättade att en del möss verkar ha lärt sig att det delas ut mat i fällorna och att de får stå i rampljuset en stund, men att de sedan släpps fria.

Mus nummer två -eller sorken -var inte lika van att bli uttittad.

Huh?

Den ville ut till varje pris. Eventuella veck i påsen kunde vara utvägar.

Till sist släpps den ut.

Vi fortsätter gå i skymmningen.

Men! Vänta, vad är det som hoppar där?

En groda! Det blir genast diskussion bland de i gruppen som anser sig kunniga på groddjur, vilken sorts groda det är.

Hur artbestämmer man då en groda? Enkelt -såklart. Man lägger benen på ryggen. Bokstavligen.

Arm… benen uppåt sträck!

Räcker benen till huvudet? Ja, då är det den sorten. Når de inte huvudet, ja då är den den andra sorten.

Vi lämnar grodan och avslutade kvällen med kvicksilverlampa mot ett vitt lakan.

Man vet inte varför insekter söker sig mot UV-ljus. Men det är ett enkelt knep om man nattetid vill bestämma vilka arter som finns inom ett visst område. Vi människor förstör ögonen om vi tittar för länge mot en lampa med ultraviolett ljus.

Bålgetingar.

När en hona i ett bålgetingsbo dör, kan bålgetingarna färdas långa sträckor, irra planlöst och bli riktigt irriterande för oss människor. Just för att de stackars bålgetingarna inte vet vad de ska göra eller ta vägen.

En ganska så stor stor nattfjäril. Säkert mer än fyra centimeter bred.

Min kurs har övergått från läran om hur blommor ser ut, till hur man räknar på oxidation hos molekyler. Fråga mig inte hur dessa två ämnen kan vara en och samma kurs, men jag vet en halv klass blivande trädgårdsingenjörer -som sitter som frågetecken över det sistnämnda. Eller som vår underbara lärare uttryckte det -alla bin surrar i kupan.
Det jag menar är att vår lärare är rätt rolig.

Har inte berättat hur det är i skolan ännu. Kom jag på.

Det är mycket. Särskilt blommor. Är det mycket av.

Närmare bestämt fyrtio familjer med tenta. Imorgon.

Hydrangea macrophylla (Thunb.) Ser.

It struck me that I haven’t told you about school. And me studies.

Flowers there is. A lot. Of flowers. Exam on the whole lot tomorrow.

Jag fick min första dagbok 1992. En klassisk dagbok med hänglås. Då var jag nio år gammal. Sen dess har jag skrivit. Sporadiskt. Ibland med hela halvårs uppehåll. Men jag har skrivit.

Idag öppnade jag en av böckerna från när jag var sjutton år gammal.

Fastnade. Omtumlat.

Och när jag äntligen lagt ifrån mig den kunde jag inte låta bli att skämmas lite. Över mig själv. Ändå är det hela åtta år sedan jag skrev allt det där. Men jag skämdes. Över hur jag var. Hur andra var. Hur allt var. Ens minne har den egenskapen att göra dåtiden mycket… finare i kanten. Att det var på ett visst sätt. Jo, dagboksanteckningar är ofta helt ocensurerade, helt utan skrupler som annars finns i verkligheten. Men.
Verkligheten slog på ett insiktsfullt sätt när jag läste mina egna nerplitade tankar om sig själv och andra, just där och då. Plötsligt blev här och nu ganska påtagligt. Saker jag trott lämnat bakom mig. Som jag insåg att jag inte alls gjort. Och saker jag definitivt lämnat efter mig. Som jag inte tänkt på.

Funderingar om jag kommer att skämmas över mig själv -återigen -om åtta år, kom över mig. Det kändes som om jag var pinsam redan nu. Jag som fått för mig så mycket. Liksom. Var tvungen att gå och titta mig själv i spegeln för att titta in mig. Titta på den där människan som jag precis läst om. Hur den ser ut. Och fatta att det också är jag. Och inse att om något, är jag tacksam för människan jag delar mitt liv med, idag.

På Poeter.se skriver papillon denna haiku;

Oetisk önskan

En stor vargskinnspäls
vore etiskt förkastligt -
men för jävla skönt!!