-Har jag börjat fundera vad vi har gett oss in i när jag Googlat lite om vindsurfing på nätet. Som alltid när det gäller sport så finns det människor som är grymt duktiga på vad de gör. Som till och med får spela in trailers så andra får se hur duktig man är. Så duktiga att de kan hålla på med sitt intresse på heltid och till och med få betalt för det. Kan träffa andra som har samma intresse. Och kanske blir man lite trångsynt, sådär som man blir när man kan och vet allt, om någonting och dessutom mest umgås med människor som har samma intresse som man själv. Man får svårt att fatta att andra kanske inte fattar. Som alla mattelärare som är hemskt dåliga på att förklara hur man räknar eftersom de själva tycker att de är så lätt.
Jag tror att om alla dessa nördar (enkelspårig person, fann inget bättre ord) vore lite mer jordnära så skulle fler människor våga pröva på utan att känna sig som en yogurt på en gång. För jag känner mig som ett pucko som varit glad över att jag lyckats lista ut hur man svänger på den där lilla brädan med seglet på efter cirka åtta timmars vindsurfing, när jag tittar på några filmklipp på nätet hur duktiga dom duktiga är. Och känt de där blickarna från gubbarna med sina egna flashiga brädor som precis varit ute ”bortom öarna där ute -grymt drag” och som säkert vindsurfat sedan de var fem. Som ger en blickar som säger att, kom igen när du har egen bräda. Eller när man kommit in helt slut efter två timmars slit i seglet för att vinden är enorm och dumma vågor som gjort att man trillat baklänges och nästan fått seglet i huvudet eftersom man, när man trillar baklänges mest tänker på att man just trillar baklänges och inte att man fortfarande krampaktigt håller i seglet. Då får man höra att ”nä, idag blåser det ju knappt! Själv hade jag väl velat ha en… sisådär tio sekundmeter ungefär. Minst. Och ett större segel än du har förstås”. Så ska man liksom lyckats forcera det där för att får vara med. Man får inte vara med förrän man är duktig. Innan dess ska man bli lagom utskrattad och hånad. Allt eller inget. Antingen köper man en väska på rea på Konsum, eller så går man med i en väsk-klubb och diskuterar väskor ur ergonomisk, praktisk, ekonomisk och ändamålsenlig synpunkt med experter och de som har ryggsäckserfarenhet. Sedan åker man till en liten filial och köper en Norröna-backpack för sjutusen och känner sig mycket nöjd.

Äh, en tanke bara. Killen i trailern slog förresten i huvudet och tappade minnet. Så långt har i alla fall jag inte kommit.

Dagens I-lands problem blir också att skafferiet är för litet i förhållande till hur mycket mjöl och annat som behöver få plats där. Mer eller mindre fyra paket olika sorters flingor, åtta olika sorters pasta, en burk corn flakes och sist tolv paket mjöl -allt från durumvetemjöl till fullkorns dinkelmjöl. Jag hittade inget Kamutmjöl i affären.

-Lyssnar jag på ett av de nya program som uppkom efter P1’s stora omläggning som så många var skeptiska över. Programmet heter Stil och leds av Susanne Ljung och jag tycker programmet är genialiskt och för P1 i rätt riktning framåt. Istället för att gå den förmodade vägen med mycket yta och prat om vad som är rätt just nu eller att låta det bli navelskåderi som P1 kanske kan vara. Eller riktat mot de som redan har koll på kläder. Istället tar programmet termen mode till ett mer allmänt plan som gör att den vanliga, ej så klädintresserade kan lyssna och faktiskt tycka det är intressant. Kläder går hand i hand med så mycket annat och behöver inte bara vara glansiga tidningar och tomma blickar. Där kläder och stil har en påverkan på samhället och oss människor lika väl som musik eller politik. Inte bara i nuet utan också historiskt med reportage om människor eller historiska händelser som varit stilbildande som gjort att människor klätt sig annorlunda. Programmet lyckas också att vara objektivt. Jag tycker det är bra.

Och till sist ett gammalt inlägg som inte hann att komma upp när det skrevs natten mot söndag 31 Juli.
Just nu 03:02
Har få i Göteborg undgått att Rolling Stones spelade på Ullevi för bara några timmar sedan. På väg i jobbet som jag är hamnar jag i det pärlband av bilar som är på väg hem vid konsertens slut. Det slår mig att det är den ena stadsjeepen efter den andra tillsammans med Volvo V70 och nyare modeller, nån Saab eller Peugot också som just nu ligger i karavan på motorvägen bort från Ullevi. Och jag gör en stilla fundering om det var såhär Keith Richards och de andra tänkte sina blivande fans när de en gång började för ett tiotal år sedan.

Annonser