Det har strilat ner hela dagen. Att världen kan vara så grå. Dimgrå, blötgrå, mörkgrå, smutsgrå. Tänker att vid sådant här väder borde jag vara hemma i Vrenninge. Sitta vid köksbordet med en bok, helst en klassiker, som Bokhandlarn som slutade bada eller Batseba, av Torgny Lindgren. En bok som är lagom långsam. Titta upp och ut genom fönstret och möta det blöta utanför, som till skillnad mot staden inte bara är grågrå utan orangegrå från de avfallna löven från i höstas, mörkbrun och fyllig plöjd åker och gammalt gultorkat gräs som lagt sig platt. Mörkgrönt längre bort i diset från skogens granar och spensliga kala björkar däremellan. Så lyssnar jag på Jan Johansson eller Kebnekaise och alltsammans blir bara så svenskt som en grå svensk senvinter kan vara. Går jag ut, till och med luktar det som det ska göra när det regnar såhär års. Lite metalliskt kallt blandat med kall blöt jord och smältvatten. Det ångar från andedräkten och tystnanden är kompakt från regndiset. Jag ser knappt bort till grannen i dimman.
Jag har så svårt att gilla regnet när det faller dag ut och in här. Hemma var det lättare. Som en självklar del i livet. Ibland regnade det, ibland gjorde det inte. I stan blir man blöt av det, hemma inte.

För övrigt var jag och Martin och handlade i veckan och stod i affären och frågade oss vad skillnaden mellan ekologiska och icke-ekologiska frysta bär kan vara. Någon som vet? I vad för slags skog växer de icke-ekologiska blåbären? Plockas de närmast motorvägen måhända?

Annonser