Även på ett konsulat händer stora små saker.

Familjen. Mamma, pappa, barn, cirka ett år gammal. De ska åka och hälsa på mammans släkt i Ryssland. Mamman sköter konversationen i luckan på ryska, pappan tar under tiden hand om barnet sådär som pappor kan göra ( jo, jo mammor också). Kastar det upp och ner i luften till exempel, till barnets stora förtjusning.
Mamman får några papper och kommer bort till pappan för att sitta ner och fylla i dem. De pratar med varandra och pojken får sitta på pappans arm. Vi är tre till i rummet.
Då rullar plötsligt ett muller igenom den lilla salen. Innan mamman och pappan ens hinner få någon rodnad på kinderna, brakar det till igen. Och det största leendet spricker upp i pojkens ansikte.

Att en sådan liten kan låta så mycket.

Annonser