I vår bostadsförening finns det 564 lägenheter. Till dessa lägenheter hör det som det brukar tvättstugor, cykelförråd, vind, två tjocka vaktmästare med liten trädgårdstraktor, en gästlägenhet, bastu och en tvättstuga till för mattvätt. Snickerilokal. En busshållplats mitt bland alla hus. Och förstås parkeringsrutor där man kan ställa bilen.

564 lägenheter. 197 parkeringar plus några garage.

Det var liksom det det här inlägget skulle komma till. Parkeringar. Att det tar lång tid att få en parkeringsplats här. 197 parkeringar och trettio garage. På 564 lägenheter. Det betyder att man som bilägare får sätta upp sig på en väntelista när man flyttar in. Vi satte upp oss på listan för en plats, när vi flyttade hit. Väntetiden skulle vara ungefär två år.

Väntetiden till att få ett garage är…längre. Tills jag fyller femtio. Jo det är sant. Trettio år.

Så länge vet jag inte om jag vill bo här faktiskt. Tvåa i Majorna i trettio år? Från början hade jag väl inte gissat att jag någon gång skulle bosätta mig i Göteborg över huvudtaget. Och kanske har jag ännu inte riktigt velat förstå att jag ju bor här, och det en bra stund nu. Tills för en fem dagar sedan när vi plötsligt fick en parkeringsplats.

Vi, eller jag, har pratat om hur bra det skulle vara med en egen parkeringsplats istället för att stå på gatan som vi gjort fram tills nu. Jag som jobbar på konstiga tider och måste flytta mig på borsta-gatan-dagar och så. Ni som hängt med ett tag vet vad jag pratar om. För att inte tala om el-uttaget som finns framför själva parkeringsrutan! Äntligen skulle jag slippa nedisade rutor på vintern!

Så nu har plats 119 med tillhörande el-uttag blivit vår. Och efter viss diskussion blir det min Vento som får stå där. Vi är nämligen en familj med två bilar .

Jag åkte så, uppför backen och bort mot 119 för att parkera för första gången.

Men.

Kände plötsligt ingen som helst lust med att ställa mig där. Att ställa sig där betyder ju att man har köat för att få just den platsen. Köat i flera (1,5 år förf. anm.) år!  Jag -köat i flera år! Men jag är ju ingen sån. En sån som… bor här? Så länge? Har jag bott här så länge att jag till slut blivit med parkeringsplats? Dessutom ser ju min rostiga Vento -94a helt malplacerad ut bland alla nya blanka , bilar.
Det måste vara första gången på nästan två år som jag förstod att jag faktiskt bor här. B O R. Inte bara tillfälligt som på Irland, hos någon annan på Island eller utkommenderad till hönshuset hos föräldrarna i brist på plats. Ordentligt, i ett lägenhetshus och inte i bakluckan på en bil som i Australien. Det var faktiskt hisnande att inse att jag bor här och inte planerar att flytta på mig alldelens snart.

Det var svårt.

Men nu står jag där. Och idag var det sopa-gatan dag och jag slapp oroa mig när jag gick och la mig imorse efter jobbet. 119 sopas aldrig. Det kändes rätt skönt.

Annonser