Nya numret av STF’s medlemstidning Turist damp ner i brevlådan idag. Som förvärvsarbetande människa man är, med en elektronik-intresserad pojkvän och dessutom ett par föräldrar som man bodde hos en gång, har man läst en hel del medlemstidningar genom åren. Som JAKT-tidningen, Elektroniktidningen, Securianen, Lärartidningen, Nötkött, Tekniktidningen eller varför inte Pedagogiska Magasinet. Det går inte att komma ifrån att de flesta av dem är rätt insnöade. Mina väktartidningar är nog sämst -vem vill läsa om en kollega i Mockfjärd som på sin fritid målar (jo det är sant) akvareller?
Turist är därför ljuset i tunneln. Fruktansvärt snyggt foto, bra skrivet om både vita fjäll och shoppingstråk på Götgatan i Stockholm. Med tips om varma mössor emellan. Det är alltid en för lång väntan (fem gånger per år) mellan tidningen kommer. Och när den väl kommer drar jag ut lite på att läsa den. Så den inte ska ta slut för fort. Idag var löftet att jag skulle städa först.
Det var alltså efter städningen som jag läste den träffande artikeln av Mats Ottosson om snö. Eller avsaknad av, snö. Jag som trodde jag var ensam. Men mitt i prick skriver han; Någonting fattas mig. Jag behöver utsättas för snö, rejält med snö, åtminstone en period varje vinter. Annars är det något som kommer i olag inuti.
Han bor i Sörmland, jag i Göteborg. Och inte fan snöar det här.
Ottosson åker till Jämtland för att få snö.
Folk som bor här brukar säga till mig, att det visst snöar. Ibland. Men mest förut. När dom var små. Men jag måste också komma ihåg 2005! Då var det mycket snö. Över nyår.
Jo, jag kommer väl ihåg 2005 men det skiter jag ju i nu, jag bodde inte ens i den här snöfattiga delen av landet då.
Jag var hemma hos föräldrarna över helgen för två veckor sedan och då såg det ut såhär.
Fatta, jag åkte skidor!
Det gjorde ont att åka därifrån.
Det känns som en bristsjukdom, som en mental variant av skörbjugg.
(Sinne för snö sid.46. Mats Ottosson .Turist nr1/2009)