Jag fick min första dagbok 1992. En klassisk dagbok med hänglås. Då var jag nio år gammal. Sen dess har jag skrivit. Sporadiskt. Ibland med hela halvårs uppehåll. Men jag har skrivit.

Idag öppnade jag en av böckerna från när jag var sjutton år gammal.

Fastnade. Omtumlat.

Och när jag äntligen lagt ifrån mig den kunde jag inte låta bli att skämmas lite. Över mig själv. Ändå är det hela åtta år sedan jag skrev allt det där. Men jag skämdes. Över hur jag var. Hur andra var. Hur allt var. Ens minne har den egenskapen att göra dåtiden mycket… finare i kanten. Att det var på ett visst sätt. Jo, dagboksanteckningar är ofta helt ocensurerade, helt utan skrupler som annars finns i verkligheten. Men.
Verkligheten slog på ett insiktsfullt sätt när jag läste mina egna nerplitade tankar om sig själv och andra, just där och då. Plötsligt blev här och nu ganska påtagligt. Saker jag trott lämnat bakom mig. Som jag insåg att jag inte alls gjort. Och saker jag definitivt lämnat efter mig. Som jag inte tänkt på.

Funderingar om jag kommer att skämmas över mig själv -återigen -om åtta år, kom över mig. Det kändes som om jag var pinsam redan nu. Jag som fått för mig så mycket. Liksom. Var tvungen att gå och titta mig själv i spegeln för att titta in mig. Titta på den där människan som jag precis läst om. Hur den ser ut. Och fatta att det också är jag. Och inse att om något, är jag tacksam för människan jag delar mitt liv med, idag.

Annonser