Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Hulda råkade nämna, att gick man bara sju kilometer bort ”över kullen” i norr så bjöds det på våffelbuffé i Låktatjåkkostugan.

Jaha.

Det var liksom bara att gå.

Dock är Låktatjåkkostugan Sveriges högst belägna fjällstuga, plus att vi var tvungna att gå över en bergsplatå på nästan 1200 meter över havet. Det var alltså en sju kilometers uppåtresa. Men de var ändå kända för sina våfflor…

Ungefär nedanför det blåa berget längst bort, kom vi ifrån.

Ju högre vi kom, desto mer oländigt blev det. Det gröna försvann och ersattes av grus, sten och snö. Inte ens växtligheten trivdes häruppe.

Leden försvann ibland -antagligen för att vädret tar rätt så hårt på det mesta häruppe. De rösen som fanns var extra tydliga med färgmarkeringar.

Högst uppe på platån möttes flera leder så det gällde att veta vilken håll man skulle gå åt. Vi fick till och med slå på gps’en ett slag för att säkert veta vart vi befann oss.

Men efter att vi trott oss se Låktatjåkkastugan bakom varenda krön vi gick över -och till slut gett upp -höll vi på att snubbla rätt ner på stugan som plötsligt dök upp bakom en klippa.

Stugan byggdes i början på nittonhundratalet. I ett citat från byggchefen -då chef för järnvägen däruppe -så skulle han aldrig har satt igång bygget om han vetat hur svårbyggt det skulle bli. Byggmaterialet fraktades en bit från Björkliden med traktor som fick köra på träsliprar för att klara lutningen. En del av sträckan fraktades byggpinalerna med häst, varav en häst blev så van att gå sträckan att han/hon till slut kunde gå sträckan fram och tillbaka själv på ett dygn.

Nu jäklar ska här ätas våfflor!

…och så var det väl bara att trava hem igen. Ett tag satt vi och väntade på att det skulle klarna upp -då väderleksrapporten lovat så. Egentligen fint väder hela den dagen. Men det var nästan ännu gråare när vi travade hemåt igen.

Sträckan är väl egentligen inget för nybörjare. Det är brant, vädret kan skifta snabbt och det är mycket snö man måste halka över. Som även den lutar i farliga vinklar.

Här kan ni se vår vandring, som Martin plottade med mobile under tiden vi gick.

Inget att halka ned i.

Ja. Stup eller inte, ned i dalen kom vi till slut ändå.

Vi tog med oss renarna hem. De kom faktiskt springande när vi kom.

Där är stationen! Tänk så liten den är i jämförelse mot berg och sjö.

De dära våfflorna förbrände vi nog också. Det tog nästan fem timmar fram och tillbaka.

Annonser