Etiketter

, , , , , , , , , ,

Så hade en vecka gått i vildmarken. Det var dags att vandra mot civilisationen igen. Och tänk, vädret visade sig från sin bästa sida! Flera timmar i regn hade inte varit något vidare.

Hulda följde med! Hennes sista jobbdag var över och hon skulle ta tåget hem.

Civilisationen använder sig som alla vet av tid, och vi hade tänkt att vi skulle hinna till Abisko Turiststation innan halv tre för att äta deras lunchbuffé.

När Martin och jag vandrade till Latnjajaure, gick vi hela tiden i dalen och fick klättra sista biten. Nu när Hulda var med tänkte vi gå uppe på bergen istället. Från fjället Nuolja (närmast turiststationen) finns nämligen en linbana som man kan åka med, och den hade vi tagit sikte på för att få avsluta vandringen sittandes :-).

På fjällen fanns det ingen utstakad led, utan vi var tvungna att förlita oss på kartan. Här kan ni se en del av vår väg, innan täckningen för GPS’en försvann. Zooma vetja!

Det skall sägas: vi kom inte iväg så tidigt som vi hoppats, och vi hade svårt att komma överens vilken höjd vi skulle försöka sikta att hålla oss på.
Håller man inte höjd är risken stor att man hamnar i dalen.
Dessa två anledningar gjorde att vi troligen skulle missa lunchen.

Vilket resulterade i en rätt så sur Ragna i ungefär två timmar eller så.

Vildmarkens läxa till mig själv: Jag har svårt att tackla att bestämda saker går om intet, och blir irriterad över saker som inte bestäms, fast de skulle behöva bestämmas.
Måldriven? -Troligtvis…

Oavsett så var den här vandringen helt klart den vackraste hittills -utsikten var helt hänförande. Inga mygg som störde på den här höjden heller.

Plötsligt får Huldas mobil liv -det ringer! Första täckningen på länge!

Det enda knepiga under vandringen var att man fick gå på snedden, på den s.k ”skrådden” hela tiden.
Vi hade valt rätt sida om fjällen ändå -inte en vindpust.

Ser du fjällharen? Den satt länge och funderade på om den skulle vara rädd och hoppa därifrån, eller inte.

Plötsligt stötte vi på en vinterled = skoterled.

Hela fjället stod i blom. Vackert!

Vi får syn på Abisko Turiststation långt därnere. Vi försöker hålla höjd på 900 m.ö.h

Sista vattenpåfyllningen… vi började undra vart linbane-stationen tagit vägen nånstans. Skulle vi behöva gå runt hela fjället?

Yay! Plötsligt dök taket på stationen upp. Hälften så lång tid hade det tagit att gå över fjällen, istället för nere i dalen -tre timmar och tjugo minuter inklusive fikapaus och letande av tappad tesil (tesilen återfanns).

Tyvärr räckte det inte för att hinna i tid till lunchen. Det fick bli en fika och en varmkorv på Panorama Caféet istället innan nedfärd. Utsikten kunde man ju ändå inte klaga på.

Och så belöningen! Linbana med glass!
Hulda vinkar.

Ja, ska du ta bild på när jag kränger glass, ska jag minsann ta en bild på dig. Lapporten är ju snygg i alla fall ;).

Ah, skönt att slippa gå.

Torneträsk. Jättesjö.

Man hinner med att ta ett antal bilder på den där stora skateboardrampen på vägen ner.

Så var vi nere. Vi sade adjö till Hulda som faktiskt hade lite bråttom till tåget. Så checkade vi in på Turiststationen… och bestämde oss rätt snabbt för att boka bord till kvällens trerätters på restaurangen. Kan verkligen rekommendera att bo och äta på Abisko Turiststation.

Det var full rulle på stationen – ett friluftssällskap var på besök. Deras fullspäckade schema satt uppspikade lite varstans. De löd ungefär såhär: 08:00 jogging. 10:00 rullskidor 12:00 lunch. 14:00 stretch och uppvärmning… Till och med sockorna hängde på tork på altanen.

Vi tog ett marathon i god mat på restaurangen istället på kvällen, innan vi för sista gången sov en natt i Norrbotten för att ta flyget hem redan morgonen därefter. Att landa i Landvetter var nästan som att landa utomlands -varm fuktig luft slog emot oss. Tur jag packat ner mössan redan.

_____________________
Our way back to civilisation after a calm week in the wilderness. Hulda have had her last day at work at the station and therefore hiked with us! The weather couldn’t be better -sun and absolutely calm. No mosquitoes either at this altitude.

As we walked the trail down in the valley on opur way to Latnjajaure, we decied to have a change and hike over the scales this time. The outlook was absolutley stunning! The walk was way more faster too -we hit the Panorama Café after three hours -about three hours shorter than hiking through the valley.

At the Panorama Café we took the wire down to Abisko tourist station. A great end of our trip!

Annonser