Vad är det med de äldre gubbar (ja gubbar) som alltid står längst bak på skivstångspassen? Som med pinnsmala ben, ölmage och urtvättade T-shirts alltid lastar på stången med 800 kilo för att sedan stöddigt snegla lite mot gubb-grannen. Som när passet sedan är igång och man ska göra 12 stycken djupa knäböj med stång, endast orkar med tre knäböj … nej, förlåt mig; tre små korta knix innan de stånkande röda måste lägga ifrån sig 800-kilos stången. Som, när intervall-delen kommer, är så slut att de inte orkar lyfta på fötterna.

Vad är det!?
Är det okunnighet? Att gå på ett pass med en bra, utbildad ledare längst fram men ha en ovilja att göra som ledaren visar? Är det av princip? Principen att ju större mage -desto fler vikter?
Eller, är det manligheten som gör det?
Som förbjuder att lasta stången med helt vanliga vikter, kanske till och med lika lagom många som de flesta starka unga tjejer i rummet? Är det manligheten som sätter stopp för att -med färre vikter -ändå kunna göra en korrekt benböj hela övningen ut och faktiskt få en sund muskelträning?

Är det den manliga självbilden som får sig en törn om man tar för lite vikt på en järnstång, är det så?
Men herregud, med den där magen och den 800-kilosstången finns det ju risk för hjärtinfarkt! Det är direkt skadligt att lyfta väldigt tungt om man är otränad och bär på många extra kilo. Inte heller är det imponerande snyggt med överdriven tro på sig själv.

Däremot är det snyggt med kroppskontroll, snygg teknik -hela vägen ut – och kroppskännedom. Då är det bara nyttigt för kroppen med styrketräning. Förstått?

Annonser