Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , ,

(se karta på Google här)

Had the intention to finish of my blog post about our trip to Iceland before it turns a year since we actually went there … (23rd of august 2012). We’ll see if I manage …

The last two days before arriving in Reykjavík again, was spent on the Snæfellsnes peninsula, where one day spent only on the road between Akureyri (A) and Grundarfjörður – a distance of 370 km (B).

Hade tänkt mig kunna avsluta inläggen om vår islandsresa förra året, innan ett helt år har gått 😛 … får se om jag lyckas (23 augusti tog vi flyget, förra året).

Om ni minns, så var sista inlägget om Akureyri (A) och därefter bara tre dagar kvar av vår resa. Dags att ta sig ner mot Reykjavík igen alltså. Men vi ville alla ta en tur runt halvön Snæfellsnes först. För att hinna med det, ägnades en dag åt att bara köra ner från Akureyri till Grundarfjörður (B), cirka fyrtio mil. Då vi haft otroligt tur med vädret, var vi inte förvånade över att det regnade hela den dagen. Inga bilder togs. Däremot såg det ut såhär från vårt vandrahemsfönster morgonen därefter.
View from our hostel-room in Grundarförður. Church mountain – Kirkjufell – to the right.

Dags för mat!

Martin hade googlat fram snygga bilder på ett vattenfall vid Kyrkfjället/Kirkjufell kvällen innan -nu skulle det fotograferas minst lika snygga bilder!
Kyrkfjället (463 m.ö.h).

Det är alltid svårt att få med de vidunderliga pespektiven som alltid är närvarande på Island. Inga träd, höga berg och milsvid utsikt. Det måste nästan upplevas på plats för bäst effekt.


Det lilla är enklare att fånga på bild. Till exempel kråkbär – Empetrum nigrum L. eller Krækilyng på isländska.

Yep, the botanist had to taste the Crowberry for being sure. Or … it’s just who I am.

Här, en daggkåpa faktiskt. Närmare bestämt fjällkåpa Alchemilla alpina (Ljónslapp) som är en vanlig rabattväxt hemma. Trivs i bäckkanter och stenklippor, som här, vid ett vattenfall.

How close could you get? We just had to get closer to the fall – whereas we already wore waterproofs.

For you photografers – yeah, I had most of  the camera covered with a plastic bag
.


The wayfarer.

Nä, nån måtta med vattenfalls-bilder får det vara. Det tyckte nog Friederike i alla fall, som inte är en lika inbiten fotograf som vi och som gick och satte sig i bilen för att vänta på oss efter en stund.

Tanken var att vi skulle kolla inhalvön Snaefellsnes stora attraktion; Snæfellsjökull-vulkanen. Som kan se ut typ såhär (bild wikipedia):

Snyggaste vulkanen på ön, ombenämd i litteratur (kanske mest känd som plejset att nedstiga till underjorden, i Jules Vernes Till Jordens Medelpunkt), och lätt att klättra på om man skulle vilja det.
En liten petitess bara: det regnade. Hela dagen. Med dimma som följd. Utsikten var ungefär, såhär:

Nope, the weather did not want us to tourist Snæfellsjökull. We did’nt even catch a glimpse of the volcano even though we drove roundly by her foot (road 574 makes a loop around the volcano) the whole day. We just had to sightsee other things. And luckily someone helped us right away. I big hand painted sign just beside the road screamed DEAD WHALE —>
Who is not to turn? Jee, could it really be a real, dead, whale???


Först såg vi ingenting, hörde bara ett upprört hav bakom en stor vall av stenblock som helt uppenbart har bildats av havet. Det var liksom väldigt spännande in i det sista – skulle det verkligen ligga en DÖD VAL där bakom? Hur skulle den se ut? Levde den fortfarande? Tänk om den var jätteliten? Eller på låtsas … ?

Men gud! Där var verkligen en val! En död, rutten val!
Oh my, there’s for real still a piece of dead whale left there!

Lite läskigt, lite underligt och rätt fascinerande – att det tar så lång tid för en val att ruttna bort. Ett år ungefär hade den legat där. Se så högt upp vattnet kastat den!

Nä, den luktade inte så jättegott, det gällde att hålla sig i medvind. Kolla ryggkotan bredvid Martin.

Nästa stop blev en gammal fiske-”hamn” – Dritvík och Djúpalónssandur. För oss såg det ut som vilken isländsk strand som helst, men 300-400 fiskare på uppemot 60 båtar, jobbade här en gång.
Next stop was Dritvík, a former fishing station. For us, just a unusual Icelandic beach with black gravel. Back then it was filled with as many as 60 fishing boats.

1948 gick ett fiskeskepp (Epine GY7) på grund här, och rödrostiga metalldelar från skeppet ligger fortfarande kvar i gruset, sextio år senare.

Mycket annat blåste iland också. Intressanta brunalger, eller kelp/stortare/laminaria till exempel.


Att vara fiskare på Island kan inte ha varit något för veklingar. Antar att fiskarna valt just den här platsen för att den var funktionell. Men tänk, det var fortfarande sommar när vi var där -augusti. Ändå var det svinkallt och vågorna gigantiska:

Inte fasiken tror jag att de fiskade bara i fint väder, på sommaren. Det är inte sommar länge på Island. Men mat måste man ha, året om. Så jag antar att arbetsplatsen såg ut såhär som oftast, fast kallare. Blåsigare. Farligare.

Det gällde att vara rätt klädd.


Dessutom måste man vara tillräckligt stark. Därför ingick ett lyftprov för att få jobba som fiskare här. Närmare bestämt lyfta fyra olika tunga stenar, upp på en avsats bredvid.
For to be a fishermen back in the days here you had to prove yourself strong enough by at the least lifting the Hálfdrettingur stone.

23 kg = Amloði (odåga)
54 kg = Hálfdrættingur (halvfigur, inte vara i närheten, dvs vekling)
100 kg = Hálfsterkur (halvstark)
154 kg = Fullsterkur (helstark)


Okej, Martin är lite mer fiskare än jag 😛

Klockan var närmare fyra, när vi till slut satte oss i bilen för att slutgiltigt ta och köra ner till Reykjavík igen. Det hade varit en intensiv resa, men nu var det bara en dag kvar innan vi skulle åka hem igen.

Annonser