Etiketter

, , , , , ,

Hyllad och belönad. Prisad och extravisad blev den. I Göteborg visas den fortfarande. Anna Odells film Återträffen.

Jag såg den i julas.  Under ett ögonblick i filmen funderar Anna Odell högt över varför hon gör filmen: för att göra sånt … man inte gör. Vad händer då?
Jag grät mig igenom halva filmen. Grät för att Anna gör det man inte gör. Hon gör nämligen det som många mobbade barn drömmer om under hela sitt vuxenliv (gissar jag. Jag gjorde det) – att ställa till svars. Tala ut om det som varit. Få de skyldiga att inse. Hur dåligt man mådde. Hur mycket det har påverkat resten av ens liv. Först grät jag av det omtumlande att på film se det som jag själv spelat upp i mitt huvud så många gånger – med andra huvudpersoner, men det spelade ingen roll – sen grät jag för den oförståelse som mottagarna visar. De fattar ingenting. Inte ens när Anna bjuder hem de verkliga men fiktiva karaktärerna till samtal. Vissa skyller ifrån sig. Andra förstår inte vad det handlar om. Vadå mobbad? Måste vara något konstprojekt den där Anna sysslar med … Någon blir otroligt arg eftersom han känner sig beskylld för något helt absurt och främmande i hans värld. Han har ju alltid varit den hyggliga killen. Hela hans familj, förresten.

Om jag kunnat hade jag velat tacka Anna Odell för filmen. Den var det jobbigaste jag sett på länge. Men ändå fick jag liksom uppleva det jag gått och grunnat på i mitt huvud så länge. Dessutom uppleva hur oförstående man hade blivit mottagen. Hur lite dessa händelser påverkat andras liv och hur lite de förstår av att prata om saken, tio år senare. Tvärtemot vad man själv drömt och hoppats på. Tyvärr. Här har man gått och ältat och ältat och mått dåligt och på något vis velat ge igen. Bestraffa. Bevisa motsats.
Det är ju så fruktansvärt orättvist. Lidandet. Men det hade inte spelat någon roll. Så orättvist är det, att ingen kommer att förstå och se, ens tio år senare.

Så tack Anna för att du fick mig att leva ut lite av mina drömmar genom en film, men också att inse att det bara är att glömma och gå vidare. Led gjorde jag då, men varför göra det nu?

Se filmen om ni kan.

Annonser