Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Jag har varit på filmfestival.
Har ångest varje år över de filmer jag inte hinner med att se.
Tills jag läste att de i år visar över femhundra filmer på nio dagar. Det skulle betyda att jag måste se 55 filmer varje dag för att hinna se alla. Då kändes det plötsligt mer rimligt att jag faktiskt lyckades boka in sjutton stycken.

Startade filmfestivalsveckan med en dokumentär kring Edward Snowden och NSA-läckan, filmad av Laura Poitras, känd dokumentärfilmare. Tidigare hade hon t.ex gjord dokumentärer om Irakkriget. Självklart har man ju följt hela Sowden affären i media, men det var en ännu mer otäck känsla att se Snowden själv, lugnt metodiskt och sansat (detta innan alla avslöjanden) sitta anonymt på ett hotell i HongKong och pilla ut sladden på sin hotell-telefon ”eftersom moderna hotelltelefoner har ett datachip i sig, vill man så kan man därför övervaka telefonens linje”, eller lägga ett täcke över huvudet när han ska logga in på sin dator ”eftersom vi inte kan vara säkra på om er filmutrustning övervakats tidigare”. Och man vet att det, är på riktigt. Att hans flickvän – som inte har en aning om vad som försiggår (”hon tror att jag reser i jobbet – okänt vart. För hennes säkerhet.”), ringer och berättar att det plötsligt är väldigt mycket vägarbeten (”vägarbeten”) på alla vägar som går förbi deras gemensamma bostad.

Nästa film visade sig sedan ta hem hela filmfestivalens finaste pris Bästa Nordiska Film och var faktiskt en av de filmer som grep mig mest under hela veckan. Särskilt slutet var plågsamt nära, långsamt och smärtande. I Dine Haender heter den och jag hoppas den kommer på bio.

Jag brukar alltid försöka se isländska filmer under festivalen. Mina nio månader på ön har satt sina djupa spår, så är det bara, och det är trevligt att kunna återuppleva ön på håll, genom en film därifrån då och då. I år blev det två, vara en med bästa soundtracket under hela festivalen. Den här låten ligger nu på min träningslista:

Här är traliern till själva filmen:

En thriller från irakiska Kurdistan och en från Kanada med Xavier Dolan. Sedan sågs en debutfilm från Norge och en dokumentär om Hayashi Fuijo – den förste kamikaze-piloten under andra världskriget. Han var nämligen en av dem som överlevde (istället blev han den som var tvungen att välja ut tio åt gången som skulle ut på sina dödliga uppdrag).

Nästa film var också en dokumentär – en fortsättning på The Act of Killing som jag inte kunde se förra festivalen, men som jag såg när den gick på SVT Play. Fruktansvärd dokumentär om massakern i Indonesien under statskupp och motkupp åren 1955-1965, då vanligt folk rekryterades av armén för att mörda och våldföra sig på sina antaget ”kommunistiska” grannar. Idag lever offer och förövare fortfarande som grannar, där våldsverkarna hyllas och skryter om sina bedrifter, och de överlevande aldrig fått upprättelse. Sanslöst tankeväckande om hur människor fungerar. Joshua Oppenheimers första film dokumenterar förövarna. I den här dokumentären – The Look of Silence möter han ett av offrens bror som konfronterar grannarnas samveten. Får ni chansen att se den – VÅGA.

Vidare ett starkt kvinnoporträtt i en mansdominerad bransch: frakt- och containerfartyg. Ogillade dock att karaktären Alice är tvungen att visa sig helt naken i så många bildrutor i jämförelse med den enda sekvens av en helnaken man. Trodde regissören att filmen annars blivit helt o-sebar på grund av så mycket maskin/olja/hav? Annars sevärd film.

Mitt i filmfestivalen gick (sprang, vi var väldigt sena, he) jag och Martin och såg Disneys Fantasia. Live! Med Göteborgs symfoniorkester. Så bra!

Nästa film är än så länge inte såld till Sverige – kan ni tänka er – fast Stellan Skarsgård spelar huvudrollen och halva gänget från filmen Kontiki (Norge 2012) samt Bruno Gantz som gansterpatron, är med!
Tänk er norsk/svensk Tarantino’s Kill Bill.

Den var bra! Men tyvärr mina läsare, den här filmen får ni alltså inte se på bio. Om ni inte åker till nåt av de fyrtio länder den har sålts till förstås…

Bland många filmer, så såg jag även en film som däremot troligen kommer att komma på bio, med en förvånansvärt lågmäld och nyanserad Jennifer Aniston i huvudrollen, som hon gör riktigt bra. Förvånande, eller hur!?

Sist en mycket snygg film från Argentina/Peru, filmad i diabildsformat. En dansk general (Viggo Mortensen) på uppdrag i Patagonien – dottern är med. Hon rymmer och vilda västern är ett faktum. Fick genast lust att åka till Sydamerika och pampas!

Annonser