Etiketter
Abisko, Abisko nationalpark, Fjällstugor, fjällvandra, forskningsstation, Göteborgs Universitet, GU, Kårsavagge, Latnjajaure, Latnjajávri, Norrbotten
Med både båt, tåg, bil, flyg och cykel (okej ta bort båten och cykeln) landade vi efter tio timmars resa på Abisko Turiststation i Norrbotten. Ett av de större vandrarhemmen hos Sveriges Turistförening. Alla tegelbyggnaderna på fotot, plus de gråa småhusen bakom, tillhör stationen.
Och ja, den stora skateboard-rampen ligger några kilometer mittemot.
Lapporten alltså. Hade bergsformationen blivit upptäckt i nutid hade den säkerligen inte haft samma namn.
Tidig morgon efter en natt i svettig och ljus i sovsal. Midnattssol inte min grej.
Frukost och matsäcks-fix samtidigt. Vi räknar kallt med att det kommer ta nio timmar att gå hela vägen från turiststationen till Latnjajauri.
Utsikt från matsalsfönstret.
Jaha är vi redo att gå?
Karta är inköpt och packningen färdig. Tanken är att vi skall följa leden som det lilaröda strecket visar på kartan. Det strecket följer dalen. Det blå strecket visar vår hemväg över bergen.
Då går vi!
Temperaturen ligger på cirka femton grader, men det blåser inget i dalen, solen skiner och packningen väger femton kilo. Svetten rinner.
Lapporten skymtar bland fjällbjörkarna.
Jag hittar roliga växter.
Vattenpaus. Egentligen rätt så otroligt att man kan dricka vattnet rätt upp och ner överallt här, där vattnet inte är stillastående.
Eftersom vi går nere i dalen, är vi tvungna att gå över allt smältvatten från fjällen runtomkring. Första tecknet är att man går in i risiga snår.
Det var rätt ofta man fick vada. Ett pusselarbete då vi inte hade stövlar på oss.
Nästa steg?
Äntligen lite torrmark! Som ni ser så var det inte särskilt svårt att hitta vägen. Vårt första delmål var Kårsavagge-stugorna längre in i dalen. Där ska vi nämligen ”ta höger” från leden.
Vi hittar bron vi fått stränga order att inte gå över. Vi går inte över. Prövar inte ens. Nånstans är vi lite stressade över att komma fram försent, innan det blir mörkt. Även fast något sådant inte existerar häruppe på sommaren.
Leden tar sig ner nämre Vuolimus Górsajauri.
De första nära snöfläckarna syns.
Vi har vandrat i tre och en halvtimme, och bestämmer oss för en fikapaus. Lufta svettiga fötter kanske.
…och så pillar man lite på sin telefon också.
Landskapet har förändrats, fjällbjörkarna har nästan försvunnit och ersatts av en mer hedlik växtlighet. Det har också blivit kallare. Vi har helt klart gjort en stigning i höjd på tre timmar.
Dags att fortsätta. Vattenreserv påfylld.
T-shirt utbytt mot aningen varmare underställströjja.
Bäckarna börjar bli alltför djupa och kraftiga.
Dags att byta till stövlar. Som jag tvekade att ta med både kängor och stövlar. Men med tanke på att vi vadade i tre decimeter djupt vatten precis innan vi nådde Latnjajauri är jag glad att valde de extra kilona som stövlarna innebar.
Gå, gå, gå. Blev själv förvånad över att man faktiskt kan gå och gå i flera timmar med så tung börda på ryggen, utan att krokna alldeles. Man bara går på. Svetten rinner om en och man är tvungen att gå tillräckligt snabbt så inte myggen hinner sätta sig, men det är inte så jobbigt som man skulle kunna tro -eller som jag trodde. Jag trodde jag skulle sätta mig efter två timmar och vägra gå en meter till! Inte ett skoskav heller!
Vi har sneglat på Kårsavaggestugorna ett bra tag, men det är först nu, efter nästan två timmar, som vi verkligen börjar närma oss de små husen.
Det är då vi inser det. Där Hulda har sagt vi ska ”ta höger” -där är det ju ett stort jävla berg! Det stiger nästan rakt upp. En höjdskillnad från 696 m.ö.h till 981 m.ö.h. Det vill säga nästan 300 meters höjdskillnad på bara ca två kilometer.
Hulda har inte sagt något om nåt berg!!!
På bilden nedan syns vattenfallet på berget. Upp dit ska vi tydligen, emellan ett bergspass där.
Vi går över vår första snölega -snö som ligger kvar även på sommaren.
Så kommer vi fram till ”korsningen”. Tittar upp.
Efter fyra och en halv timmes slit -är detta tacken!? Jag kommer att tappa balansen med den tunga packningen, trilla ner och dö här!
Men så, bryt ihop och gå vidare.
Vi börjar vår klättring. De två kilometerna kommer att ta oss nästan nittio minuter att tillryggalägga.
Utsikten är i alla fall inte dålig.
Leden är dålig och mindre synlig här, ett tag tappar vi bort den. Till slut hittar vi stenrösena igen.
Plötsligt dyker solen upp. Och ja, mera upp är det -det ser jag. Herregud, har jag försäkring som täcker detta?
Pustar ut lite. Funderar över hur det hade varit om regnet öst ner och det hade varit halt…
Solen kommer fram igen. Inte en vindpust. Klippsidan ligger sannolikt i lä. Ett berg kan ha olika mycket växtlighet på sina sidor beroende på den förhärskande vindriktningen.
Pust! Hoppas att man kan ta en dusch när man kommer fram. Allt är genomfuktigt av svett.
Ovanför bergsmassivet cirklar och skriker någon slags rovfågel på oss. Den har ett bo på en av klipporna.
Till slut är det som att klättra i en trappa, och jag undrar hur man kommer ner här sedan. Upp är en sak, ner en helt annan… Minsta lilla vindpust…
Så, plötsligt sitter Hulda på en klippa och vinkar på oss, på andra sidan fallet. Och vi är uppe!
Vi är så högt uppe att molnen regnar på oss. Regnkläder på.
Därborta kommer Hulda och Christoffer och möter oss, över det djupaste och längsta vadstället.
Och, fyrtio minuter senare, landade vi här: